Det här tycket jag var fiffigt. Roligt. Enkelt… och effektfullt. Bus ritade pumpahuvuden med svart spritpenna på alla apelsiner och clementiner vi hade.

Efter gruppfotot spred vi ut alla mini-pumpor. På fönsterbrädor, bord, hyllor, fruktskålar… hur Halloweenigt som helst.

Dom här blir man inte direkt skrämd av. Snarare glad. Söta va? Gjorda av barnen på mitt jobb så här inför Halloween.

Så här gjorde dom: Barnen rev kvadrater av vitt bomullstyg. Jag hjälpte dom att fästa en gummisnodd i mitten av tyget (eftersom vi saknade nål med spets och man fick ta i som sjutton för att komma genom tyget med en trubbig stoppnål). Tyget, med gummisnodden fastknuten i limmade dom på en vit flirtkula. Dom använde limpistol. Sedan limmade dom på en hatt med samma verktyg och fästa självhäftande googleeyes där dom ville. Mun ritades med overheadpenna.

Men nu är dom för långa för gitarren, igen.. så ikväll kommer filen fram. Hmmm…

Dessutom har jag blivit engagerad att spela en Lördag  i Folkets Hus om ett par veckor. Och då antar jag att jag kommer ska använda den stålsträngade.. så då måste jag kapa naglarna rejält. För det går inte alls att spela med långisar. Nylonsträngat kan man ha halvlånga i alla fall…

Det där nakna plastskelettet på jobbet, ni vet. Som jag klädde med plastband förra veckan. Det såg fortfarande naket ut. Så jag klädde det ännu mer.

Och nu lyser inte den vassa vita lampan lika hårt och vasst längre.

Nu är det snart läge att söka stora designpriset.. eller inte!

Vi har haft ett naket skelett till lampskärm över ett av borden på jobbet. I måndags blev jag less på se det tråkiga vita. Och plastade in det – med vanliga plastband.

Ett av barnen tyckte jag vävde… och det var väl inte helt tokigt.

Personligen tycker jag lampan blev anskrämligt ful. Eller kanske charmigt ful… fulsnygg… typ. Barnen tyckte i alla fall den var fin. Och visst… den passar på en förskola. Tror jag!

Vi får en nästan helt ny barngrupp på jobbet nu i höst. Och det innebär många småttingar. I dagarna har jag just färdigställt ett material som är tänkt för att träna färger. Både färgmatchning och lära sig vad färgerna heter.

Detta består av toarullar (eller egentligen är det såna där hårdare rullar) som jag klippt till, klätt med olika färger på papper, limmat på en träkloss så den står stadigt, märkt med respektive färgs namn (bara för att ge barnen en ordbild - inte för att dom kan läsa) samt målat glasspinnar i samma färger.

Tanken är att ett eller flera barn dels kan sitta och jobba tillsammans eller att vi använder oss av dessa cylinderformade färgburkar på samlingen och låter barnen stoppa pinnar i rätt burk i samband med tex ”uppropet” .

Vi kommer dock inte använda alla färger nu på en gång utan börjar med grundfärgerna, eftersom de flesta inte har en aning om att blå heter blå och att röd heter röd.

Idén är dock inte min utan jag har ”lånat” den härifrån: http://forskoleburken.blogspot.com/2011/08/veckans-pinterest-gor-egna-material-for.html

Vi var ut och käkade igår – jag och mina närmaste kollegor. Och vi slog på stort. Två av oss i alla fall. Vi beställde in ett hängande oxfiléspett där nåt gott kryddsmör liksom stod och droppade ned över det nygrillade köttet. Och jösses så mycket mat. TRE stora köttbitar bitar VAR. Härligt rosa – nästan nästan blodiga. Perfekta. Men vi orkade inte riktigt allt.  Så jag tog faktiskt doggy-bag med mig hem.

Maten blev vi förresten nästan bjudna på. Vi fick väldigt generösa presentkort på restaurangen av ett syskonpar som slutade hos oss i våras. Och nu festade vi upp pengarna. Behövde bara skarva ytterst lite. Tack för maten familjen P. Inte alltid man lyxar till sig med sånt här mitt i veckan.

Jaha… då var man tillbaka på jobbet.

Och det kändes ju… rätt tungt.  Det är alltså inte jobbet i sig som är tungt. Utan det är det där med KLOCKAN.
Att passa tider.
Att anpassa sig.
Att få ihop vardagens sysslor på så smidigt sätt så man hinner med allt skojigt man vill göra DÄRUTÖVER.

Hmm…

Nåja.. första arbetsdagen avklarad. Men jag fick börja med att jobba över en halvtimme.

Ser ni mig? Hon där med gitarren och alla barn. Mitt i kommunhuset.

Idag invigdes Kalix första Kulturnatta – och jag hade en del i det gedigna programmet – jag höll i sången för förskolebarnen.

Tyvärr visade dig sig brista enormt i informationen. Jag hade – tillexempel – inte fått nån info alls om vad som gällde för dagen.  Och den informationsbristen visade sig även bidra till en markant minsking av deltagande förskolebarn. Vissa hade inte ens fått inbjudan. Dessutom hade dom ändrat tiden för sången så många kom alldeles för sent. Faktum är att det var rena turen att jag - och ”mina” barn – var på plats tills den tiden det faktiskt var frågan om i  dag. För tidsändringen hade inte ens nått musikanvarig. De ni!

Hur som helst så gick det bra. Jag tog dessutom en – improviserad – extra sångstund eftersom det tillkom sent ankomna barn som också ville sjunga…

Barnen märkte nog inget av strulet. Men jag var och upplyste projektansvarig exakt hur dåligt skött det hela var.

Fast kul var det – trots allt!

Ikväll ska vi ut – jag maken och bus – och ta del av nattens kulturutbud….. hoppas det flyter fint, utan arrangörsstrul

Här är lite bilder på ingen annan än mig själv – från firandet av Förskolans Dag den 19 maj. Den dagen vi egentligen skulle vara ute och ha kul i strålande sol. Och istället fick trycka in alla barn, fröknar, föräldrar och medföljande syskon i två större byggnader. Tur vi hade dom, i alla fall. Annars hade vi fått ställa in alltsammans.

Som synes kommer jag aldrig kunna ställa mig på ”en normal scen”… haha.. inte att döma av minspelet när jag spelar/sjunger/agerar med de små liven. Men skitsamma. Jag har kul. Och det verkar dom också ha.

Tack för bilderna Linda. En annan Linda, alltså.

Och nej... det är inte meningen ni ska kunna läsa texten bredvid korten.
Jag förminskade bara en A3-sida som ska in i en fotobok så småningom.