Imorgon är det vardag igen. Blä… inte för att det är trist på jobbet eller så. Men jag kan lätt vänja mig med att gå hemma och göra vad jag vill. Det finns ju massor med saker att greja med när man är hemma. Alltså inte bara onödiga saker.

Vi har ju, som så många andra, vänt rejält på dygnet dessa veckor. Så i går kväll bestämde vi att den av oss som vaknar till (och kikar på klockan) vid åtta tiden inte får somna om utan istället ska väcka den andra. Jag visste ju att risken att jag skulle göra det var minimal eftersom klockan blev närmare ett igårkväll. Men maken vaknade. Åtta… och väckte mig. Gäsp… jag hade lätt kunnat sova nån timme till. Men, men.

Tjugo över åtta gick jag upp och ställde lill-bus dörr på vid gavel mot hallen och tände ljuset där. Tänkte att då vaknar han säkert av sig själv på en stund. Och det funkade. Just före halv nio började det kvittra inne hos honom. Hade vi inte väckt honom skulle han säkert ha sovit till någon stans mellan halv tio och tio. Han var nämligen mycket trött igår, trots att han inte var uppe sååå sent. Bara till 21.

Nu borde vi väl vara lite trötta ikväll i alla fall. Så det inte blir allt för tugnt att vakna till klockradion imorgon. För det är just det jag ogillar med att det är vardag. Att kliva upp tidigare än min normala dygnsrytm. Blä…