Lill-bus skulle självklart skära lös sina egna kvistar till påskriset.
Det var seeega kvistar…
Och kniven var i ärlighetens namn inte helt vass.
Med andra ord kunde det bara sluta på ett sätt: Blodvite.

Nu råkar jag vara mamma till en son som nästan aldrig gråter av smärta. Han är verkligen inte den som piper i onödan. Jag märkte inte ens att han skar sig. Fich bara se honom stå och trycka på vänster tumme för att se hur mycket blod det kom.

– Ojsan. Stoppa tummen i munnen, sa jag. Vi fixar plåster när vi kommer hem.

Och ungen stoppar tummen i munnen. Sen tar vi på galonvanten och plockar färdigt vårt ris. Inte ett knyst om att han har ont eller så… däremot yttrade han nåt om att han inte skulle skära mer. Och så påpekade han:
– Jag skulle bara känna hur vass den var!

Nu är vi hemma. Snittet är rengjort och han har fått ett Nalle Puh plåster på sitt sår. Ett fint och inte alls särskillt stort snitt. Han törs nog använda kniv nån fler gång!