Ikväll är Candygirl ledsen.
Jag tänker inte gå in på vad eller varför. Det är för privat. Men det handlar varken om maken eller bus. Så mycket kan jag säga…
Igentligen finns det väl ingen anledning att tala om ATT man är ledsen om man inte talar om VARFÖR. Men på nåt sätt känns det ändå bättre…konstigt…
Det som känns mest tråkigt är att jag nu insett att vad jag än gör kommer jag ALDRIG att uppskattas eller duga i några personers ögon. Något som känns väldigt tråkigt. Något som jag ihärdigt försökt med, men sällan lyckas… Men det är väl bara att inse – det maken försöket få mig att göra så många gånger tidigare – jag måste acceptera och gå vidare. (Nåt annat är ingen idé att lägga energi på.)
Och istället försöka fokusera på allt annat som faktiskt är otroligt bra. Och framför allt att jag är otroligt bra!
Så här säger ni