Det var snabba ryck
Beställd 15:50 5/2
Skickad 16:23 5/2
Framme på Utlämningstället: 11:11 6/2
Snabbt jobbat.
Tur vi ska och handla strax!!!
Dagar med Linda
Peppisar
Jag ”bakade” pepparkakor med barnen på jobbet här om dagen… I januari.
Fast på låtsas.
Vi har jobbat med Hans & Greta under januari månad. Och då måste man ju faktiskt göra pepparkakor. Fast vi gjorde dom i papper. Pepparkaksformar att rita runt och sedan klippa – jösses vilken svår finmotorik. Och sen klistrade vi skumgummidekorationer som godisar.
Och självklart ”gräddade” vi dom sen!
(kan ni gissa vilken pepparkaka som jag bakat? 😉 )
Klick klick (i dubbel bemärkelse)
Min älskade långzomare – Panasonic Lumix DMC FZ18 är fem år gammal. Den har fotat 27000 bilder och är mycket, mycket välvårdad. Men det känns ändå som:
HJÄLP – den måste ju vara slutkörd snart. Tänk om den lägger av??!!
Redan förra sommaren kikade jag efter en efterföljare. Men min FZ18 höll hela sommaren. Och uppenbarligen hela hösten och halva vintern med.
Men senaste dagarna hade jag bestämt mig för att köpa ny kamra – i alla fall. För det har ändå hänt rätt mycket på fem år inom kamerautvecklingen. Och så hade jag hittat en kanonkamera. Jag siktade nämligen in mig på en efter-efter-efterföljare och bestämde mig för FZ 200.
Men så i förrgår hittade jag av en slump modellen innan – FZ 150. Och när jag jämförde dom närmare var det inte mycket som skilde. Den med högre slutsiffra har vikbar display. Och så var det bättre filmning, möjlighet att koppla till extern mic och lite sånt. Men pixlar, inställningar, snabbhet, displaystorlek och sånt var lika. Blixten hade iof större räckvidd på 200, men å andra sidan är det betydligt större täckning på 150 jämfört med 18 så,…
Och när jag insåg att det skilde 2000 kronor mellan 150 och 200, nu när 150 säljs bort till förmån för 200:n så slog jag till.
Klick, klick. Och snart på ett postutlämningställe nära mig: En Panasonic Lumix DMC FZ150, svart! Weee…
Röd
Den här pippin satt helt orädd på vägen och pickade när jag lunchpromenerade här om dagen. Tyvärr hade jag bara mobilen och även om det är bra kamera i den så duger den inte till att leka ornitolog. Men visst var det en vacker fågel??
Februari
Dagens plus:
Hann en halvmils jogging före jobbet.
Gjorde en massa ärenden på lunchen.
Bokade klipptid för morgondagen.
Dagens minus:
Har inte gjort mina ”läxor” till onsdagens utbildning. Alltså är kvällen intecknad.
Och sen har det börjar snöa igen. Hm!
Det tar sig…
Vårt akrobatutövande går framåt och väggarna är numera färdigspacklade, slipade och påförda varv ett av den pistage-lika färgen. Ser ut att bli så härligt. Taket är också i det närmaste klart. Nån fläck jag måste dutta på, och så råkade jag få dit en pistagefläck idag också… hmmm
Ingen har ramlat och/eller gjort sig illa.
Nästa helg hoppas jag vi hinner varv två och ev. tre. Och så ska det upp en list i skarven mellan pistage och vitt. Sen ska i ta itu med vagnsstyckena på trappan – som iof kommer bli nästan samma färg som nu, men lite snyggare och mindre skamfilad! (här på fotot ser trappan också ut att vara pistagefärgad, men den är mörk grön, mot grått: 
)
60 cm
Exakt vad jag gissade – och synnerligen normalt för månaden… Men det hinner nog komma nån dm till innan det börjar smälta.
Mer hårdrock i mello
Ok. Vi missade starten – som vanligt. Vi käkar typ åtta en lördag så att sitta bänkade för mello är svårt. Men vi fuskade lite. TVn på i bakgrunden och maten på tallriken i köket.
Det är bara bara bus och jag som vill kika så vi smet iväg när vår favvo YOHIO sjung.
Men var är hårdrocken? ??
🙂
Cans är ju med i nästa vecka men med en låt som är allt annat än hårdrock. Synd…med tanke på att förutom senaste cdn så är Hammerfall en av mina största favvo. .
Nu hållet vi istället på YOHIO ikväll. Han var ju grym. Och låten riktigt riktigt bra.
Kikar ni?
Den här…
… bilden är från ifjol, men om jag inte skulle sagt nåt skulle ingen se nån skillnad. Snömängden är likadan, och busungen svartklädd även i år. Det enda som skiljer är att han i år har grönblå mössa. 🙂
Massor av snö, alltså.
I torsdags körde maken fast med bilen före sex på morgonen när han skulle på jobbet. Och nu pratat vi fast-fast! Som i ett skruvstäd. Och det på gården. Traktorn hade inte hunnit skotta och det hade kommit säkert 30 cm blötsnö under natten. Som tur är hade dom skottat svärmors parkering så han knyckte hennes bil och hann faktiskt till jobbet innan första barnet dök upp.
Jag fick sedan äran att skotta lös bilen. Ett uppdrag som jag insåg var omöjligt. Bilen satt inte bara fast framtill eller baktill. Utan hela bilen stod inpackad i snö undertill. Suck. Som tur är kom traktorn precis och han knuffade lös mig. Fast han fick knuffa tre gånger innan jag var helt lös.
Här vid lilla gula huset hade det också snöat. Men som tur är inte blösnö. Då hade jag nog dött om jag skulle skottat allt själv. Men det var massor av pudersnö så jag skottade altanen, under altanen, skottade bort det som rasat från taket och så skottade jag så vi kommer in i våra bodar. Puh… sen var en dusch mycket välbehövligt. Såpeciellt med tanke på att jag innan min tvåtimmarsskottning varit en halvmiljs jogging i strålande sol och -6 grader. Helt underbart alltså…
Idag är jag småförkyld. Eller snarare så att jag har en förklylning i kroppen som försöker bryta ut – men som jag försöker hålla tillbaka; med enchinagard, med vitlök, med ColdZyme, med strepsil och senare ikväll med Whirre. Så idag fick det bli en halvmils prommis. Och idag utan sol.
Sen ska jag spackla lite mera så vi kan börja slipa och måla i morgon
Och ikväll ska vi göra nåt spå spännande som att röka en lammbog.
Kamratposten
När bus fyllde 8 år kom det ett erbjudande från KP – kamratposten. Vi nappade och bus gillade tidningen. Visst – allt var inte för hans ålder. Det står att den vänder sig till barn mellan 8 och 14 år. Och det är ju en jäkla skillnad på en åttaåring och en fjortonåring. Vi hade ett halvårs eller ett års prenumeration tror jag. Bus läste – inte allt – men mycket. Sen föll KP i glömska. Han hade en Kalle Anka period och KP stod i sina mappar. Och liksom väntade….
I förra veckan rensade jag bort urvuxna böcker och satte bort serietidningar i garderoben (men ändock tillgängligt för den som vill läsa) och i stället satte jag fram högen med KP. Och bus började läsa dom – igen.
Och i veckan kom frågan jag väntat på:
– Varför prenumererar inte jag på Kamratposten längre?
Yes – tänkte jag… och vips är en halvårsprenumeration beställ igen.