Idag var det dags att ta sig genom 10 km löpning – årets STRANDRUS gick av stapeln. I 6 grader och ett regn som slutade bra precis lagom till starten klockan 19.
Jag hade ju funderat och tänkt… velat… skulle jag springa eller inte? Och OM jag skulle springa – skulle jag göra det på tid (och i sånt fall utan att göra bort mig totalt)? Anledningen till tvekan var ju att jag varit sjuk helgen som gick. Så orken var väl ännu inte den bästa.
Jag valde i alla fall 10 km på tid. (och fick startnummer 45!!)
Skitnervös var jag. Och det var befogad nervositet.
För visst tusan kände jag av att jag varit sjuk. Det var som om jag bara kunde andas till hälften. Halva andetag liksom. Jättejobbigt.
Så på ren tjurighet (och utan att riktigt ta tempot ur musiken) tog jag mig runt på en flera minuter sämre tid än i fjol. Årets tid klockades till 53:37, och det var jag ju inte alls särskilt nöjd med. 🙁
Men men… jag kom inte sist i alla fall. Det var 240 föranmälda – och säkert tillkom rätt flera vid start. Men bara 51 av dessa ”vågade” springa på tid.
Fast väl i mål insåg jag att i år lottades ALLA vinster, blandat från både motion och tidtagning. Alltså har man ingen större vinstchans alls om man springer på tid. Inte ens om man – mot förmodan – skulle vinna. Så därför tänker jag springa efter egen klocka nästa år. Så slipper jag våndas över att kanske hamna sist på resultattlistan.
Men nu är det gjort.
(Maken och ungen gick en halvmil på okänd tid. Inte heller dom vann något på lotten av startnumret. 🙁 )
Nu skutt in i duschen. Sen en hepp hostmedicin och så sängen. 🙂
Så här säger ni