MIN. MIN. MIN
(Ja inte nu den på bilden ovan – den har jag oärligt lånat och klippt ihop lite från Samsung. Men va fan – det här är ju reklam för dom ju!!!)
Och vad jag kan förstå så älskar jag den. 🙂
Så bra skärm. Så bra toucht. Snabb processor. Verkar lättanvänd (åtminstone om man är van med Samsung sen tidigare).
Och det bästa av allt – när jag stoppade in simkortet i nya telefonen tankade den automatiskt ned varenda app jag tidigare laddat ned i S2:an. Det var annars en sån sak jag ”gruvade” mig lite för – tanka ned alla appar igen, liksom.
Och jösses så smidigt när den ”gamla” blev kvar i huset. Jag behövde ju inte tömma den. Visserligen upptäckte vi att maken fick mina mail tidigare idag. Men det var ju lätt åtgärdat. Och så har jag endel foton kvar i S2an – men där kan dom ju ligga. Likaså ligger min adressbok där. Den måste jag få över till S3:an. Men lite fix ska man väl ha att göra – det är ju kul.
Så var det det där med fodralet.
Såhär såg det ut.
Så snyggt. Mjukt och så läckert. MEN…
Ni läste att det stod SÅG ut, va. Och inte SER ur. För hur fint det än är så gillade jag det inte.
Felen – enligt mig var att korten i kortfacken ligger mot skärmen – gillas inte. Och sen gillar jag inte att det blir ”öppet” upptill och nedtill. Det kan ju komma in skit när jag har den i väskan. Usch. Smuts är lika med reprisk.
Så den nya telefonen får bo i det gamla missfärgade – men braiga – fodralet. Tills jag hittar ett nytt jag gillar.
Så här säger ni