Gårdagen började med dramatik.
Ett par barn upptäckte att en ren fastnat med benet i staketet runt förskolan och jag drog på mig skor och jacka för att försöka lyfta upp benet ur ”klämman”. Renen blev till en börjat mycket orolig när jag uppenbarade mig. Den ryckte och drog och jag blev rädd att den skulle slita av sig benet. Men så insåg den att den ändå inte tog sig någon vart och la sig platt i snön. Och den blev betydligt lugnare när jag pratade med den och strök den över ryggen.
Dessvärre lyckades jag inte rubba benet. Det satt som gjutet.
En kollega kom ut och vi försökte sparka bort en bräda ur staketet – utan resultat. Inte heller med hammare lyckades vi. Och bände vi för mycket så riskerade vi att klämma benet ännu mer.
En tredje kollega kom då med ett järnspett och med hjälp av det lyckades vi bryta en bräda utåt och sedan slå lös den med hammaren. Vid varje slag ryckte renen till – om det var av rädsla eller av smärta förtäljer icke historen.
Hur som helst så fick vi lös benet. Renen låg kvar i snön tills vi gått in och därefter ytterligare ett tag. Kanske för att känna efter om den var skadad eller också behövde den lugna nerverna. Men efter en stund så reste den sig upp och försvann in i skogen. Och vad vi kunde se så fungerade benet som det skulle.
I samma stund som renen reste sig och sprang iväg anlände räddningstjänsten – i form av tre brandmän (vi hade ringt efter dom) men dom kunde åka utan att behöva agera renräddare. Det hade vi klarat själv.
Och barnen på jobbet blev jätteglada över att renen var räddad. Och över att få se brandbilen på gården.
Så här säger ni