Börjar ni känna av julstressen?
Inte jag!!!!
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma
Alla stökar i enskild gård,
sent – fram till midnattstimma
Snön ligger vit på fur och gran.
Snön ligger vit på taken
Linda sover naken!
Julklappar fixade hon förut.
Maten är nästan lagad
Fastän julen står på lut
är hon inte ”jagad”
Varken av julstök eller krav
Inget kan rubba friden
Hon har planerat tiden!
Jobbar inte förrän den 5/1 nästa gång! Sååå skönt!
Och nu ska jag packa det sista så drar vi till Gula Huset över helgen sen!
Nu är vi hemma igen… och har packat upp och snabbhandlat.
Helgen har varit HUUUR mysig som helst – även om lördagen var utan ström till och från. Det kom helt otroligt mycket blötsnö så elledningarna fixade inte alls detta. Vi var nästan på vippen att packa och åka hem efter lunch på lördag, men gjorde undan det vi kunde när strömmen kom på visit emellanåt. Och tur var det . För sen till kvällen kom den tillbaka för att stanna och vi kunde mysa även lördagkväll/natt och söndag i Gula Huset.
Nu ska jag gå köpa en såg, eftersom den vi äger är kvar ute Gula Huset. Och nästa punkt på agendan är nämnligen att klä granen… och då MÅSTE jag ju ha en såg så jag kan fixa stammen/längden på granen innan den får ta plats i sin fot!
Nu är det färdigstädat.
Jag har plockat i ordning de prylar som går att fixa i ordning innan avfärd till Lilla Gula Huset. Vissa saker måste man ju packa precis när man åker – typ färskvaror och sånt jag använder in i det sista (smink tex!)
Bus Lussekläder är klara
och BORGEN är färdig och uppställd.
Bra! Då kanske jag hinner skriva julkort också ikväll!
Visst är den grann – min vita amaryllis… ?!
Dock är det inte samma som jag och bus planterade tidigare i höst. Den behagade nämligen inte alls visa sig… bara stod där och såg så död ut. Inte alls lika ivrig på att titta upp ur knölen som amaryllisarna brukar vara.
Alltså fick jag gå köpa mig en snittamaryllis. Och den pryder fönsterbrädan hur bra som helst.
Och gissa vad… Samma dag jag kom hem med min snittamaryllis fick min planterade knöl för sig att kika upp. Så har jag tur har jag en amaryllis till nyår också!
Ja här är då självaste Candygirl.
Jag kan ju inte alltid fota Bus!
(och visst ser nu hur lik tomtenissan uppe i bloggens header är mig? Haha… bus plockade genast ut just den nissan och sa att det var jag! Så hon fick pryda bloggen under jul!)
Vi har ätit kräftor till middag… (mitt i vintern och så nära jul. Någon som undrar hur gott det var?????)
Och jag vet inte när man lär sig sånt, men jag tycket i alla fall att det var så skönt att se att bus nu lärt sig skala sina egna kräftrumpor. Inte för att det innebär att jag sluppit skala hans beskärda del ändå, men nu vet han i alla fall hur man gör. Och han har säkert skalat åtminstone två av sina typ femton kräftor själv.
Snart kan jag koncentrera mig på bara MINA kräftor!
Skönt!
Eftersom maken inte fick ett enda jobberbjudande idag hänger han ju med mig och bus och julshoppar… Så därför var det ju läge att sticka till honom en önskelista!
Den blev inte så snitsig som den brukar – men huvudsaken är väl att det syns vad jag önskar mig! haha… Han har stoppat den i innerfickan där den ligger säkert!
Nu är det bara att hoppas att jag varit tillräckligt snäll i år för att ha gjort mig förtjänt av nåt jag önskar!
Infallet från igår var onekligen skönt nu i morse… jag skulle egentligen börjat jobba 6:30 så jag hade blivit tvungen att cykla iväg just efter sex på morgonen. Nu har jag istället precis vaknat, och klockan är halv nio.
Vi har sedan bestämt att vi åker till Luleå och julshoppar idag. Men vi struntar i halka och äckligt saltade vägar. Vi tar bussen. Då behöver vi heller inte oroa oss över att det ska börja regna igen eller att det springer renar på vägen. Dessutom älskar bus att åka buss.
Så nu är det bäst jag tar och kilar i väg till köket och fixar lite frukost – om vi ska hinna iväg. Bussen går 10:10.
Ikväll är Candygirl ledsen.
Jag tänker inte gå in på vad eller varför. Det är för privat. Men det handlar varken om maken eller bus. Så mycket kan jag säga…
Igentligen finns det väl ingen anledning att tala om ATT man är ledsen om man inte talar om VARFÖR. Men på nåt sätt känns det ändå bättre…konstigt…
Det som känns mest tråkigt är att jag nu insett att vad jag än gör kommer jag ALDRIG att uppskattas eller duga i några personers ögon. Något som känns väldigt tråkigt. Något som jag ihärdigt försökt med, men sällan lyckas… Men det är väl bara att inse – det maken försöket få mig att göra så många gånger tidigare – jag måste acceptera och gå vidare. (Nåt annat är ingen idé att lägga energi på.)
Och istället försöka fokusera på allt annat som faktiskt är otroligt bra. Och framför allt att jag är otroligt bra!