Varje vardag fram till jul kommer barnen ha fått en bild och en text i en brevlåda ute på förskolegården. På fredagarna är det adventsversen, som vi ökar på med en vers för varje fredag och sedan tänder ett ljus i staken utomhus. De övriga dagarna kommer texten vara en saga, en saga som egentligen är en sång dom känner igen och redan kan. Tanken är att dom genom att höra texten jag skrivit samt ser bilden jag ritat ska koppla dessa till en sång som vi sedan gemensamt sjunger.
Det var en gång tre stycken snälla, bruna och goda gubbar som luktade lite extra gott. Det gjorde dom för att dom alla tre var gjorda av pepparkaka.
Dom hade små, små russin – så kallade korinter – till ögon och alla hade sina hattar så där lite grand charmigt på sned. Tillsammans bodde dom i Pepparkakeland och när det närmade sig julen tog dom tre snälla, goda, bruna gubbarna varandras händer och vandrade iväg längs med vägen som ledde till och från deras land. Det gjorde dom alltid inför julen, samma sak vartenda år.
Men trots att dom varje jul tjatade och tjatade fick dom aldrig med sig sina kompisar; tomten och bocken på sina långa spännande vandringar. Tomten och bocken stannade alltid hemma vid spisen för dom påstod dom att dom inte ville lämna pepparkaksgrisen hemma alldeles ensam. Och det kanske var lika bra det…
Vi komma vi komma från pepparkakeland
och vägen vi vandra tillsammans hand i hand
Så bruna, så bruna, vi äro alla tre
Korinter till ögon och hattarna på sne
Tre gubbar, tre gubbar, från pepparkakeland
Till julen, till julen, vi komma hand i hand
Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis
De ville inte resa från vår pepparkakegris.
Så här säger ni