Det där nakna plastskelettet på jobbet, ni vet. Som jag klädde med plastband förra veckan. Det såg fortfarande naket ut. Så jag klädde det ännu mer.
Och nu lyser inte den vassa vita lampan lika hårt och vasst längre.
Nu är det snart läge att söka stora designpriset.. eller inte!
Vi har haft ett naket skelett till lampskärm över ett av borden på jobbet. I måndags blev jag less på se det tråkiga vita. Och plastade in det – med vanliga plastband.
Ett av barnen tyckte jag vävde… och det var väl inte helt tokigt.
Personligen tycker jag lampan blev anskrämligt ful. Eller kanske charmigt ful… fulsnygg… typ. Barnen tyckte i alla fall den var fin. Och visst… den passar på en förskola. Tror jag!
Vi får en nästan helt ny barngrupp på jobbet nu i höst. Och det innebär många småttingar. I dagarna har jag just färdigställt ett material som är tänkt för att träna färger. Både färgmatchning och lära sig vad färgerna heter.
Detta består av toarullar (eller egentligen är det såna där hårdare rullar) som jag klippt till, klätt med olika färger på papper, limmat på en träkloss så den står stadigt, märkt med respektive färgs namn (bara för att ge barnen en ordbild – inte för att dom kan läsa) samt målat glasspinnar i samma färger.
Tanken är att ett eller flera barn dels kan sitta och jobba tillsammans eller att vi använder oss av dessa cylinderformade färgburkar på samlingen och låter barnen stoppa pinnar i rätt burk i samband med tex ”uppropet” .
Vi kommer dock inte använda alla färger nu på en gång utan börjar med grundfärgerna, eftersom de flesta inte har en aning om att blå heter blå och att röd heter röd.
Vi var ut och käkade igår – jag och mina närmaste kollegor. Och vi slog på stort. Två av oss i alla fall. Vi beställde in ett hängande oxfiléspett där nåt gott kryddsmör liksom stod och droppade ned över det nygrillade köttet. Och jösses så mycket mat. TRE stora köttbitar bitar VAR. Härligt rosa – nästan nästan blodiga. Perfekta. Men vi orkade inte riktigt allt. Så jag tog faktiskt doggy-bag med mig hem.
Jaha… då var man tillbaka på jobbet.
Och det kändes ju… rätt tungt. Det är alltså inte jobbet i sig som är tungt. Utan det är det där med KLOCKAN.
Att passa tider.
Att anpassa sig.
Att få ihop vardagens sysslor på så smidigt sätt så man hinner med allt skojigt man vill göra DÄRUTÖVER.
Hmm…
Nåja.. första arbetsdagen avklarad. Men jag fick börja med att jobba över en halvtimme.
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Så här säger ni