Fy fn vilken dag.. fotograferingen av barnen på jobbet tog hela jäkla förmiddagen. Suck… dom ska kammas, och bytas kläder, och ha med gosedjur, och inte kladda ned sig, inte blöta upp sig, inte får rivsår.. sen ska dom helst skratta också.
Och vår avdelning var sist. Dessutom var det en omständig fotograf.
Så en bra bit EFTER ordinarie lunchtid var vi klara. Då hade nån redan somnat i famnen, en annan blivit störtless och börjat böla och en tredje höll på svälta ihjäl. Jag gick(läs: sprang) med två barn till den avdelningen där fotografen var, tog med mig två tillbaka och så två till fotografen igen..
För att inte dra ut mer på tiden än nödvändigt började vi ”utfodra” barnen allt eftersom dom blev klara. ..
Vi började med de minsta – de som skulle sova – och fyllde på med dom som fotat sig. Idag var det så långt ifrån en pedagoisk lunch man kan komma.
– Sätt dig här, varsågod, ät!
– Är du klar? Bra gå tvätta dig…
– Här är ledigt en plats nu, kom och ta en tallrik, varsågod!
Typ… snacka om löpandebandprincipen. Om någon hade kollat min puls vid elvatiden idag hade pulsmätaren fått överslag. Sen satt man som en urvriden disktrasa på eftermiddagen.
Sen är ju jag personligen av den åsikten att gruppbilden är kul och viktigt för barnen att fota och få spara. Men den enskilda bilden är inte till för barnen. Den är ju till för föräldrarna. Och för att ge i julklapp åt far- och morföräldrar. Och det är ju inte för föräldrarna vi jobbar. Vi jobbar ju för barnen. Vill föräldrarna ha enskilda fotografbilder på sina barn får dom boka egen tid hos fotografen. Alternativt själva delta och ta hand om kammning/klädbyten/snortorknig/passning för att inte söla ned sig/ passning för att inte ramla/ etc etc… Det är en så sjuk dag – denna fotograferingsdag – att ingen som inte varit med om en sån vet jag talar om. Vi kan inte gå ut – då kan dom blöta ned sig/slå sig/få blåmärken/ramla/måsta byta kläder. Vi kan inte måla – färgvarning. Vi kan inte låta de minsta använda tusch – ja ni fattar. Vi kan inte låta dom springa runt för mycket – då blir den vita nystrukna skjortan skrynklig och dom blir rödblommiga/svettiga. Vi kan bara vänta, vänta och vänta. . och försöka underhålla med sånger, ramsor, pussel… suck… Så jäklar tråååkigt.
Nåja.. nu är det ett år till nästa gång. Tills dess har jag väl återhämtat mig och är redo!
(och nej, jag brukar inte heller köpa bus förskolebild. Jag tar som regel lika bra bilder själv och brukar nöja mig med att köpa gruppbilden!)
Så här säger ni