Sol men kallgrader. Det innebär att det bara smälter precis där solen skiner.
Men jag skiner. Har precis varit på medarbetarsamtal med rekor och fick idel lovord. Synd bara att kommunen inte har råd att betala mig efter samma skala.
Kategori: Jobbet och sånt (Sida 126 av 175)
Min ena kollega hade en fundering på att låta barnen få prova se annorlunda ut (vi har liksom barn som har väldigt svårt att låta bli att komma med nedsättande/dumma kommentarer om andra, beroende på utseende/prylar och annat lite allt för ofta). Hennes tanke var att låta fotografbilderna få lekas med. Hon kopierade upp alla barns mellanstora bilder – dom där som är typ en decimeter höga – och laminerade. Sen fick jag i uppdrag att rita frisyrer.
Jag tog ett av barnen som mall och ritade huvudformen med papper och foto mot ett fönster och sedan började jag hitta på coola (??!!) frillor. Dessa är sedan färglagda med penna, urklippta, laminerade och urklippta en gång till. Och eftersom alla barn sitter på samma ställe när fotografen fotar så stämmer huvudformen riktigt bra på alla 18.
Nu återstår bara att komma på VAR vi ska låta dom leka/experimentera.
Blir det mot en dörr – och då med häftmassa bakom?
Blir det bara på ett bord – dom gamla typens klippdockor?
Eller blir det på en magnettalva – och då med påklistrade magneter på baksidan av alla foton/frisyrer?
Hur som helst tycker jag det var en rolig idé. Hoppas barnen tycker detsamma.
(förresten passade jag på att komponera en liten visa om det där med att vara olika medan jag ritade frillorna – den har barnen redan fått börja träna på! För det behöver dom!)
Gårdagen började med dramatik.
Ett par barn upptäckte att en ren fastnat med benet i staketet runt förskolan och jag drog på mig skor och jacka för att försöka lyfta upp benet ur ”klämman”. Renen blev till en börjat mycket orolig när jag uppenbarade mig. Den ryckte och drog och jag blev rädd att den skulle slita av sig benet. Men så insåg den att den ändå inte tog sig någon vart och la sig platt i snön. Och den blev betydligt lugnare när jag pratade med den och strök den över ryggen.
Dessvärre lyckades jag inte rubba benet. Det satt som gjutet.
En kollega kom ut och vi försökte sparka bort en bräda ur staketet – utan resultat. Inte heller med hammare lyckades vi. Och bände vi för mycket så riskerade vi att klämma benet ännu mer.
En tredje kollega kom då med ett järnspett och med hjälp av det lyckades vi bryta en bräda utåt och sedan slå lös den med hammaren. Vid varje slag ryckte renen till – om det var av rädsla eller av smärta förtäljer icke historen.
Hur som helst så fick vi lös benet. Renen låg kvar i snön tills vi gått in och därefter ytterligare ett tag. Kanske för att känna efter om den var skadad eller också behövde den lugna nerverna. Men efter en stund så reste den sig upp och försvann in i skogen. Och vad vi kunde se så fungerade benet som det skulle.
I samma stund som renen reste sig och sprang iväg anlände räddningstjänsten – i form av tre brandmän (vi hade ringt efter dom) men dom kunde åka utan att behöva agera renräddare. Det hade vi klarat själv.
Och barnen på jobbet blev jätteglada över att renen var räddad. Och över att få se brandbilen på gården.
(om ni tycker att jag upprepar mig i text – alltså har skrivit typ samma i bloggtexten som i bildditon så är det för att bilderna och texten tillsammans utgör en sida i nästkommande fotobok. Här bara förminskad och komprimerad för att passa på bloggen)
… till kollegorna. Jag och mina närmaste kollegor har dagen till ära förärat våra kollegor på andra avdelningen, samt köksan, med en liten alla hjärtans present.
Vi har köpt te – med kärlekstema – och kompletterat med en hjärtepralin. Och så ett kort.
Inget märkvärdig, men ändå en liten sak…
Det drar ihop sig till Alla Hjärtans Dag. Och detta innebär att det är dags att börja göra hjärtepyssel på jobbet.
I år gör mina jobbarn dessa hjärtan. (som även går utmärkt att pyssla hemma med sina egna telingar)
Först har dom fått måla två ark i A4 storlek med vattenfärger. (Jag försökte styra färgerna mot lite hjärtliga och plockade bort svart, brunt och mörkblått ur färghållaren.) Den här biten klarar alla – oavsett ålder.
När bilderna torkat fick dom använda mitt stooora hjärtemått för pepparkakor och ta ut två hjärtan. De äldsta klarar ju både rita och klippa själva, de yngsta får man hjälpa med vad de behöver.
Sen häftades det två hjärtana samman efter kanten, med ev. hjälp.
Men innan dom satte igen runt om fick dom fylla hjärtanen med hopknölade bollar av toapapper. Något som även en pytteliten förskoleplutt klarar.
Så återstod val av band och ihopfästning.
Korten gjorde dom av dubbelvikta röda papper. En del skrev helt själv, andra genom att kopiera det vi skrev och vissa träningsskrev med hjälp av klotter.
Hur som helst så blev det jättefina bulliga hjärtan som just nu hänger i fönstret på jobbet. Alla har inte gjort hjärtan ännu så det lär tillkomma fler innan måndag…
Följ mig på bloglovin. Klicka på plusset
Så här säger ni