Ett litet pysseltips ifall någon vill göra egna spöken… lite sent för årets Halloween, kanske. Men till ett annat år kanske…
Jag förutsätter att ni ser hur jag gjort med barnen…
(men för säkerhetsskull så… måla barnens fötter med vit färg…. tryck… klistra på googleeyes – KLART!)
Jösses så det snurrade uppe i hjärnkontoret i går kväll efter åtta… Det gör det om man i två timmar fullkomligen MATATS med nya tecken att lära sig…
Om jag kommer ihåg en fjärdedel till nästa onsdagkväll är jag värd nåt väldigt fint… (eller gott!!!)
(för den som inte läst det så går jag och mitt arbetslag just nu en mycket komprimerad teckenkurs, på kvällstid, inom jobbet. Vi har barn som är i behov av teckenstöd i vår barngrupp och under fem onsdagkvällar ska vi lära oss nästan 500 tecken… jojo.. det tror jag när jag kan dom!)
Den här pangbruden har skuttat runt i skogen bakom jobbet idag. Tjusig va??? Jag har ingen som helst förståelse för att en kvinna som var ute och promenerade vek av innan hon nådde fram till den skuttande varelsen och sedan ursäktade sig med ett:
– Jag trodde det var nån knäppgök!
Hur som helst så mötte denna trollflicka upp de största barnen i skogen idag, inbjöd dom att leka med henne och gick sedan en mattepromenad i skogen. Här och där fanns det stationer där barnen skulle:
Bygga olika geometriska former av pinnar
Mäta hur olika tjocka träden kan vara
Göra olika långa led och forma olika stora cirkar i skogen – beroende på hur tätt man står och hur mycket man kan sträcka ut armarna. Leden mättes sedan i trollsteg.
Forma en cirkel av hopprep och se hur många barn som rymdes innanför, samt på själva repet
Jämföra vikten på olika petflaskor och fundera över varför den minsta inte var lättast
Passa i olika föremål i olika stora kärl
Och slutligen leta upp belöningen med hjälp av en mängd lägesord.
Behöver jag säga att det var roligt?
Och SVETTIGT.
Efteråt lånade trollflickan en cykel och åkte hem och tog en dusch! En MYCKET välbehövlig sådan, för att inte riskera att förpesta hela avdelningen med otrevlig odör resten av dagen…
Det finns inte nog varma vinterskor åt mig.. Åtminstone inte till att använda på jobbet. När jag är ute med familjen fryser jag sällan. Men då är man igång på ett annat sätt än när man är ute långa stunder på jobbet.
I år hoppas jag slippa frysa. Jag lät proffsen plocka fram skor åt mina frusna fötter. Och då kom jag hem med dessa:
Columbia Sportwear Company, 200 grams , Bugaboot, Omni-Tech.
Dom ska tydligen vara riktigt varma. Ska klara ned till -32. Dessutom slog jag till på en svindyr hiking-strumpa i ull.
Jag måste säga att jag tyckte skorna var riktig snygga, för att vara en rejäl känga. Men man känner omedelbart att det inte är några promenadskor. Trots att dom är lätta så är dom så pass klumpiga att dom nog passar betydligt bättre till långsam förflyttning, stillastående och kanske snowboardåkning.
Jag hoppas verkligen jag slipper ha kalla tår efter varje utevistelse denna vinter… hoppas, hoppas….
Just nu har jag en elev på jobbet som läser till förskollärare. Hon går sin tredje termin och gör praktiken hos oss, med mig som handledare. Vi har även en till elev, men honom har en kollega ”hand om”.
Det är jättekul med elever. Men jobbigt. Man får anstränga sig lite extra. Dessutom ska man sätta ord på det man gör på ett annat sätt. Mycket av planering, genomförande, analys och reflektion gör man ju bara i huvudet – pang bom sådär. Det går av sig själv utan att man tänker. Nu måste man försöka förklara och diskutera på ett annat sätt. Dom har ju skriftliga uppgifter som ska lämnas in och meningen är ju att jag ska ledsaga, handleda, stötta, stödja och uppmuntra.
För hur fint allt låter i skriven text så finns inte tiden på jobbet för att ständigt sitta ned och skriva allt som dom gör. Tyvärr…
Stundtals känns det som att jag är på tok för dålig på mitt jobb för att fixa att ledsaga någon annan. Nästa sekund känner jag att jag är jättebra och att något kändes fint att få visa/säga.
I vilket fall som helst så är det jätteroligt. Och dessutom får man känna sig lite extra behövd -av någon annan än av barnen – åtminstone i några veckor.
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Så här säger ni