Lilla gula huset

Vi har jobbat hårt – hela dagen. Redan under vår helgfrukost anlände min far med motorsågen i högsta hugg… nu skulle det avverkas. Och fort gick det – det märktes att det inte var första gången han gick lös på trädstammarna med motorsågskedjan… Efteråt räknade jag ihop 16 eller 17 stubbar… Gissa om det är någon skillnad på ljusinsläppet gå gården.

På bilderna ovan är det största granen som faller. Just den fick dock pulsen att öka hastigt eftersom den i ett ögonblick verkade tänkas falla åt fel håll – över taket! Det syns inte på bilderna hur nära huset den stod, men den hade hamnat mitt på taket om den stupat fel… Nu gjorde den inte det – som tur var. De övriga 15-16 träden var betydligt lättare att få åt rätt håll…

Sen pappa hade sågat klart hade vi en hel del att ta hand om …. ris i massor. Två stora lass körde vi iväg med släp, och resten hamnade till skogs här hos oss…

Tur det har varit fint väder för vi har vistas utomhus hela dagen….

Som ren terapi avslutade jag dagen med en joggingrunda också…. (som att jag inte arbetat nog hårt – men man tänker så bra när man springer). Sen smakade det otroligt gott med fyllda skinkrullader, som svärmor bjöd på…

Förresten har vi även fått installerat tvättmaskin idag så nu har vi premiärtvättat alla våra nedsvettade och kådkladdiga arbetarkläder….

I morgon kommer pappa med traktorn och tar hand om alla stockar!

Källarfönstrena i Lilla Gula Huset har fram till förra helgen varig igenklistrade med nån gräsligt ful plastfilm – antagligen för att ta bort insynen. Plasten har säkert suttit där i typ 40 år och hade i det närmaste förenat sig med glasrutan. Vi trodde aldrig att den skulle gå ta bort utan var rätt inriktade på att få byta ut föntsrrutorna.

Men maken tog sig an föntrena. Han värmde upp plastfilmen med en arbetslampa – halogenlampor blir ju som bekant VARMA – och sen tog han clickskrapan och sakta men säkert fick han bort plasten. Kvar var dock ett mjölkvitt dis bestående av limrester. Men med t-röd gick även det bort.

Alla fönster utan ett är numera glasklara (nåja… kanske rätt oputsade, men ändå) och till sommaren ska vi måla alla fönterkarmar också… Det kommer bli så bra, tror jag!

Den här rackarungen är synnerligen kompisar med oss. Så fort vi öppnar dörren eller nåt fönster försöker Sixten komma in och hälsa på oss inne i Lilla Gula Huset. Antagligen fick han det för den förra ägaren. Sixten älskar att leka med bus. Dom har jätteroligt ute – jagar varandra och skuttar runt som bara den. Och i mitt knä kryper han gärna upp för att få lite kli under hakan – men bara ute. Inne får han inte vara – vi är ju allergiska. Tyvärr… (min stora sorg)

Men Sixten passar på oss… Så fort vi öppnar någon dörr är han där. Snabbare än en blixt. Och under helgen som gick passade han på att smita in när jag var ut på altanen och skakade av en matta. Vips så såg maken en svans smita förbi TV-soffan. Bilden ovan är från när svärmor lyfte ut honom just denna gång.

Vi får hoppas Sixten har lärt sig vad som gäller innan sommaren kommer – för då kommer ju dörrarna stå uppe mest hela tiden. Och det går ju inte om Sixten ska smita in jämt.

(vi sprutar vatten ur en sprayflaska på honom när kan smiter in – då lommar han iväg och lägger sig på trappen i stället! Han verkar ha fattat vad som gäller när sprutan kommer fram för han har slutat hoppa upp och lägga sig på vår bil bara för att vi ställt dit sprayflaskan! Men jag antar att han kommer försöka ett antal gånger till innan sommaren är slut!)